Det kurdiska folket

https://www.immi.se/encyklopedi/det-kurdiska-folket 

Författare: Yusuf Küpeli

Denna artikel har skrivits hösten 1997 för att ge en kort och allmän bild av kurdiska folket. Den har publicerats i Socialistisk Debatt 3.97 och Ny Tid i Finland. Naturligtvis, sanningen är mycket rikare än denna framställning. Författaren ämnar en mycket mer detaljerad historia av kurderna, bland annat om deras mytologier. Trots att detta är en kort berättelse, är den rättvisande och framåtblickande. Alla politiska analyser i artikeln från 1997 har slagit in tills dato.

Författaren skrev följande: "Om PKK kunde orsaka ett större antal dödade än vad som årligen omkommer i trafikolyckor, kanske de flesta människor i landet skulle börja tänka. Nu ökar de bara den turkiska chauvinismen och föder antidemokratiska krafter. Naturligtvis är det inte till någon fördel för kurderna och inte heller för turkiska demokrater. Kurderna måste därför börja tänka ut hur man skal kunna börja en fredlig kamp…"
" ’Kriget är politikens fortsättning med andra medel’, skrev den preussiske krigsteoretikern Carl von Clausewitz. ’Varje fältslag är som en prutning på priset inom handeln’ , noterade han likaledes. Det finns ingen kurdisk militär makt som är tillräckligt stark och enad för att kunna förhandla med den turkiska regeringen och tvinga den till fred. Man har inget långsiktigt program som tydligt och klart ligger i linje med det kurdiska folkets intresse."
När ovanstående hade publicerats försökte en del vänstergrupper att samla namnteckningar för att tvinga regeringen att sätta sig vid förhandlingsbordet med PKK-ledningen. Naturligtvis var detta ett hopplöst företag och inte ett steg mot demokratisering. PKK-ledningen talade samtidigt om att öppna en ny front i västra Turkiet. Det var orealistiskt och kunde bara gynna den grekiska turist industrin i konkurrens med den turkiska. Slutligen, 1999 började PKK att erkänna att man inte kan fortsätta den väpnade kampen och talade om att fortsätta med fredliga medel. Numera skickar deras fängslade ledare dagligen meddelanden till sina anhängare och erbjuder samtidigt sina tjänster till de turkiska makthavarna. Han har alla möjligheter att kommunicera med sin organisation och på så sätt försöker de turkiska högerkrafterna att manipulera det kurdiska folket. Turkiska neo-nazistiska partiet MHP sitter i regeringen, deras ordförande är vice premiärminister. Från denna position stärker de sin makt och kan i framtiden ensamma ta makten. Turkiets demokratiska krafter har splittrats liksom kurderna och ingen av dem har en realistisk politisk linje.
Trots all galenskap fortsätter livet och hoppet lever om att en bättre framtid skall uppstå, som ur en Pandoras ask.


 
 

EN FÄRD MED KURDERNA GENOM TIDENS TUNNEL


Det finns två motsatta teser om det kurdiska folkets ursprung. Enligt den ryske diplomaten i Iran, kurdspecialisten och senare professorn, Minorskij (1877-1966), och flere andra, började mediska och persiska stammar att vandra från nordöstra Asien till sjön Urmie i västra Iran från och med omkring 1300 f Kr. Därifrån inföll de i Botanområdet (Tigrisområdet). De var indoeuropeiska folk och talade indoeuropeiska språk. De nuvarande kurdernas förfäder var just dessa meder. Naturligtvis har de under historien uppblandats med andra folk.


Enligt den andra tesen, som förfäktades av språkforskaren och professorn Nikolaj J. Marr (1865-1934), utgjorde de detta områdes ursprungsbefolkning och var således vare sig meder eller indoeuropéer. De antog emellertid enligt honom ett mediskt-indoeuropeiskt språk. Gemensamt för de båda teserna är således, att kurdiskan kommer ur mediskan och tillhör de indoeuropeiska språken.


De tyska språkforskarna E. Rödiger och professor August Friedrich Pott (1802-1887) visade på ett övertygande sätt, att kurdiskan och persiskan båda kommer ur zendiskan (Zoroastrianismens heliga bok Zend-Avestas språk, vilket kallas pahlevi från mellan-Irantiden) och är ett indoeuropeiskt språk. Kurdernas förfäder, mederna, nämns för första gången år 836 f Kr i assyriska annaler. Namnet kurd, eller kirmanchi, är en sammanställning av kyrti och mard, de stammar som sammansmalt i mederna. Ksenefons Anabasis skrev omkring 401-400 f kr och nämner kardukerna. De är grusernas förfäder.


Mederna började sin statsprocess omkring 800 f Kr. Den avbröts av kimmernas (släkt med skyterna) erövring (647-615 f Kr) av deras land. 612 f Kr erövrade mederna tillsammans med de undertryckta babylonierna Assyrien. Det utgjorde inledningen till den andra babyloniska staten, vid vars sida växte fram ett stort mediskt rike. Det senare landets huvudstad var Akbatana (nuvarande Hamadan). 549 f Kr tog persiska stammar makten över mederna under kung Kyros II (Enligt Herodotos var hans mor dotter till den sista mediska konungen Astyages, men fadern var perser). Därefter kunde kurderna aldrig utveckla någon självständig stat. Alltid har de emellertid försvarat sin kultur, identitet och relativa självständighet under andra stormakter. Kurdiska vasaller gjorde tjänst hos vilken överherre som helst, vilken behärskade regionen. De kontrollerade handelsleder och kämpade för stormakterna. De senare tillerkände dem i gengäld en relativ självständighet. Denna ökade eller minskade beroende på den politiska konjunkturen, men det hindrade inte, att de hela tiden var under perser, araber eller turkar.
 
Efter Perserrikets fall levde kurderna under det hellenska väldet. Sedan blev de under parterna. Därefter kom sasaniderna som arvtagare till perserna. Tiden 637-651 e Kr erövrade araberna hela Iran. Kurderna, liksom perserna, blev muhammedaner. Turkar från Asiens stepper tog från och med 800-talet tjänst hos araberna som legoknektar. De tog makten i de islamska staterna. När de turkiska seljugerna 1071 erövrade Mindre Asien från Byzans,tog de flesta kurder parti för turkarna. Så fick kurder och turkar den religion de fortfarande bekänner sig till.
Vi kan ge exempel på en förhållandevis självständig kurdisk stat som Marwaniderna (990-1096 ). Den kunde existera som en balanserande makt mellan Byzans, seljugerna (sunniislamska turkar vid makten i kalifatet Bagdad) och den shiitiska Fatimidynastin (som regerade över ett område från Atlanten till Indiska oceanen) i Kairo. Vi känner också till Selahaddin Eyyubi, som bildade en kurdisk dynasti i islamska stater. Denne växte upp och blev officer i slottet i Damaskus, skickades att erövra Egypten men fick år 1171 makten själv av Fatimierna. Han kontrollerade handelsleden genom Röda havet, kämpade mot korsriddarna, bland annat mot den engelske kungen Rickard Lejonhjärta. Kärnan i hans styrkor utgjordes av kurder och turkar. Hans stat var arvtagare till seljugernas rike. Selahaddin definierade emellertid aldrig sin stat som kurdisk.


Kurderna kom under turkiskt administrativt system efter år 1514, det vill säga under det ottomanska rikets tid. Det representerade sunniislam, och Iran var en skild shiitisk safavidisk makt (1501-1736). De senare var också turkar, och deras ledare, schah Ismail, brukade skriva poesi på ren turkiska. Dennes trupper bestod av en blandning av turkar och kurder. När han förlorade kriget mot det osmanska riket, måste han avträda en stor del av Kurdistan till turkarna. Det ottomanska riket erövrade aldrig Kurdistan med vapenmakt. Ottomanska regimen lierade cirka 25 stora kurdiska feodalherrar under sin makt med hjälp av den kände kurdiske historikern och mullan Idris-Bitlisi. Biyikli Mehmet Pascha tillsattes som generalguvernör över Kurdistan. Området delades i tre olika enheter. En hade total intern autonomi, den andra halv autonomi och den tredje var direkt styrd av centralregeringen. I över 300 år levde kurder utan allvarliga problem fram till början av 1800-talet under ottomanskt styre.


Kurdiska vasaller fick autonomi och kontrollerade handelsvägarna i ottomanernas intresse, levererade krigsfolk under krig och försvarade gränsen mot Iran. Turkarna utnyttjade dessutom kurdiska krigare mot safaviderna i Iran. Det var ett stort undantag i ottomanernas förvaltningsväsen. I det ottomanska riket fanns nämligen ingen högadel, och vasallerna hade ingen egen jord. För kurderna var detta dock ingenting nytt.


Kriget mellan det ottomanska riket och Iran fortsatte under 125 år, och kurderna levde utan problem under turkväldet. De levde i en förening med det ottomanska riket men tänkte aldrig grunda en egen stat. År 1639 slöts fred mellan de två makterna, och man drog den gräns som gäller ännu den dag som är. Det innebar, att det kurdiska folket delades i två delar, varav de flesta hamnade under turkarna. Vid denna tid var hela arabvärlden, bland annat Irak, under ottomanerna. Sultanen införlivade kurderna i det centraliserade ottomanska systemet. Vid denna tid startade oroligheter bland kurdernas vasaller. Den store kurdiske poeten Ahmed-I Khani (1651-1707) verkade under denna epok. Han beskrev i sina dikter drömmen om ett fritt Kurdistan, men hans folk tog ej hans vision till sig.
Den kurdiske historikern Serefhan Bitlisi skrev i sin bok (författad på persiska), Sherefname (1597), att fram till slutet av 1500-talet var kurderna ej utsatta för något hot. Han berömmer ottomanska riket och sultan Mehmet III (1595-1603). När Mahmud II (1808-1839) fick makten avskaffade han de kurdiska vasallernas rättigheter och började flere uppror. Inget av dem lyckades emellertid. Orsaken var, att de inte riktigt kunde enas, och alltid var det någon som förrådde dem. Naturligtvis hade de inte heller någon framsynt ledare. Sedan de kurdiska vasallernas makt minskats, började de religiösa ledarna att dominera.


Sultan Abdulhamid var en riktig diktator och skapade den fullkomliga polisstaten. Han var också panislamist. Kanske inspirerad av kosackernas militära roll i Ryssland satte Abdulhamid 1890 upp ryttarförband av kurder organiserade regementsvis. Regementscheferna var även stamhövdingar. Det bildades också skolor, som kallades stamskolor. I de av religionen dominerade läroinrättningarna kunde bara stamhövdingarnas söner studera. Sultanen tänkte sig, att han skulle kunna utnyttja dessa beridna enheter för att slå ned spirande demokratiska och nationalistiska rörelser (speicellt mot de armeniska nationalisterna som stöddes av britter och ryssar) i det ottomanska riket. De användes i Balkankriget 1912 och sattes in vid den ryska fronten under det första världskriget, i Jemen vid samma tid och spelade en stor roll vid massakrerna på armenierna i Mindre Asien 1915.


Det första världskriget innebar ett slutgiltigt nederlag för det ottomanska imperiet. Sultanen i Istambul, vilken ledde regeringen, tvingades skriva under freden i Sevres? 1920, samtidigt som det pågick en befrielsekamp i Mindre Asien (1919-1923). Enligt Sevresfreden? bildades ett stort Armenien, bland annat på kurdiskt territorium. Man bestämde även, att det skulle skapas ett självstyrande litet Kurdistan under övervakning av en kommision bestående av engelsmän, fransmän och italienare. En brittisk major vid namn Noel var mycket aktiv i det turkiska Kurdistan för att locka kurderna att resa sig. Han drömde nämligen om att bli kurdernas Lawrence av Arabien men lyckades ej. Av hemliga brittiska dokument från denna tid framgår, att engelska agenter ej visste hur de skulle organisera kurderna. Amiral sir F de Robeck rapporterade till sin utrikesminister, lord Curzon, att britterna skulle utnyttja kurder mot Mustafa Kemal (Atatürk). Samtidigt samlades turkarna under Mustafa Kemals ledning till två viktiga kongresser, först i Erzurum och sedan i Sivas. Med vid dessa fanns representanter från nästan hela landet, och minst en tredjedel av dem var kurder. Det nyvalda parlamentet i Ankara sammanträdde den 23 april 1920 och ledde befrielsekriget. Också av parlamentsledamöterna utgjorde kurderna minst en tredjedel. Kurderna tog ställning för den unga republiken i dess kamp mot grekerna, som stöddes särskilt av Storbritannien, men också av USA. Det brittiska imperiet inriktade sig särskilt på att stödja armenier och greker för att kunna behålla kontrollen över Mellersta österns oljetillgångar.


Kurdiska politiska föreningar bildades redan 1908 i Istambul. 1912 bildades nya sammanslutningar. "Föreningen för höjande av kurdernas ställning" bildades efter det ottomanska rikets fall. Under befrielsekriget organiserades 1921 ett kurdiskt uppror. Ledarna hade kontakt med den ovannämnda föreningen. Dessa kurder kom ur alivitstammarna, och upproret var tämligen begränsat. Under fredsförhandlingarna i Lausanne beviljades kurderna inga rättigheter, men det fanns heller ingen organiserad vilja till självstyre. Turkiets förhandlare talade för både turkar och kurder.
Mosuldistriktet var en tvistefråga mellan Turkiet och Irak men i själva verket en tvistefråga mellan England och Turkiet. Britter och turkar stred nämligen om oljan i Mosul. När frågan 1925 togs upp i Nationernas Förbund, utlöste den en kurdisk resning i närheten av Diarbekir. Upproret hade också kontakt med "Föreningen för höjande av kurdernas ställning". Enligt den turkiska regeringen var det fråga om en ren engelsk provokation, men enligt dagens kurder rörde det sig om en stor nationell resning. Dess ledare, Seh Sait, var en religiös ledare, och hans paroll var "Rädda islam!". Hans identitetet var islamsk mer än nationell, men inom rörelsen fanns nationalistiska intellektuella. Seh Sait ville tillbaka till ett feodalt förflutet. Rörelsens sociala bas var fattigbönderna. Området var nämligen mycket fattigt, inte minst på grund av kriget, och fattigböndernas och ledarnas motivation var mycket olika. Upproret var inte heller särskilt väl organiserat, men man kan räkna det till ett av de tre stora av de nästan tjugo kurdupproren mellan 1920 och 1938. Kemalisterna tvingades skicka styrkor från norra Irak för att slå ned det (De stod på angloirakiskt territorium beredda att erövra Mosul.). Turkarna krossade lätt upproret men förlorade Mosul. Det medförde, att kemalisterna blev mycket mer aggressiva mot kurderna.


När upproret hade krossats flydde kurdiska intellektuella till Syrien, Libanon med flera arabländer och bildade 1927 en förening vid namn Hoybun i Libanon. Den organisationen organiserade det andra stora kurdupproret i Ararat, vilket var mer borgerligt än feodalt. Det tredje största frigörelseförsöket kom 1937-1938 i Dersim, och bland alivitstammar. Alla uppror slogs ned. Orsaken var primärt deras dåliga organisation, sekundärt en följd av stamkonflikter, religiösa konflikter (mellan aliviter och sunniter), och dialektskillnader inom den kurdiska befolkningen. Dessutom saknade rörelsen ett program. De intellktuella hade nationalistiska idéer, men klyftan var så stor mellan dem och folket, att nationalism i borgerlig1800-talsbemärkelse ej kunde vinna fotfäste.


1918 tågade den brittiska armén in i irakiska Kurdistan. Den knöt kontakt med kurdiska storgodsägare och religiösa ledare samt bildade flere autonoma distrikt för att på så vis skapa konflikter mellan kurderna. Samtidigt började de provocera kurder mot turkar, därför att de var rädda för att kemalisterna skulle komma tillbaka. Det rådde stor fattigdom i denna del av Kurdistan och engelsmännen gav inte någonting till folket. Tvärtom började de indriva skatt för att på så sätt kunna finansiera sin armés utgifter. Slutligen gjorde kurderna uppror 1918 under Seh Mahmud Berzenci. Hans befrielsekamp fortsatte med vissa avbrott fram till 1927. 1920-32 var Irak ett engelskt mandat med en tillsatt lydkonung. En av hans ättlingar är kung Hussein av Jordanien. Perioden gav ingenting åt kurderna, trots att de "bodde på" oljan. Under 1930-talet inledde Barzanistammen ett uppror mot engelsmännen. Det pågick med avbrott fram till omkring 1945. Både Berzencis och Barzanis uppror slogs ned av Royal Air Force, som dödade tusentals kurder. Tiotusentals av dem flydde då till Iran undan de brittiska flygangreppen. De tog sig in i områden under sovjetiskt inflytande. I denna region existerade nämligen ett tomrum, som gav utrymme för bosättning. Barzani blev Kadi Muhammeds närmaste man.


I verkligheten bildades i Iran 1942 en kurdisk organisation, Komala (Kommittén). Det var det första kurdiska partiet i modern mening. Organisationen ombildades 1945 till Kurdiska demokratiska partiet. Kadi Muhammed valdes till dess generalsekreterare, och den 22 januari 1946 bildades Kurdiska republiken Mahabat. Kadi Muhammed blev dess president. Samma år, när amerikanerna tvingade ryssarna att lämna Iran, anföll och krossade iranska styrkor i december 1946 den kurdiska republiken. Samma år bildades Iraks kurdiska demokratiska parti av två olika föreningar. Barzani valdes till dess ordförande, fastän han befann sig i Iran. Hoybun blev Syriens kurdiska demokratiska parti. Barzani och hans styrkor tvingades i landsflykt till Sovjetunionen.


1958 ägde det rum en militärkupp i Irak, och Barzani återvände dit. Irak började vända ryggen åt väst, medan Barzani i hemlighet odlade dylika förbindelser.1961 började på nytt ett kurduppror stött av väst och i synnerhet av USA. 1963 knöt han med hjälp av Iran kontakt med Israels underrättelsetjänst, som han även fick vapen av. 1970 slöts vapenvila mellan den irakiska regeringen och Barzani. Kurderna fick begränsade rättigheter, men när den irakiska regeringen 1972 slöt ett avtal med Sovjetunionen, började upproret på nytt. Två år senare erhöll Barzani självstyre för Kurdistan, men samma sommar återupptogs började kampen. Den 7 mars 1975 slöts under amerikanskt beskyddarskap en överenskommelse mellan Iran och Irak (Saddam Hussein) i Algeriet om att Irak skulle vända sig till väst. Iran stängde gränsen för kurder och upphörde med sin hjälp. Det blev naturligtvis en katastrof för Barzani. Hans trupper och 400 000 kurder flyttade till Iran, och han själv for till USA, där han avled 1979.


De södra kurdernas ledare, Celal Talabani, som tidigare var Barzanis man, bildade Kurdistans patriotiska union (PUK) 1977. Redan 1975 började partiet att infiltrera och skicka trupper till norra Irak. Det var en koalition av tre grupper. Han försökte även behålla makten över Barzanis territorium i triangeln mellan Turkiet, Iran och Irak. På nytt inleddes en väpnad kamp mellan Barzanis och Talabanis trupper, vilken den sistnämnde förlorade.


När Mustafa Barzani dog i Amerika, intog hans söner, Mesut och Idris, hans plats. Barzanis stam och kurder nära den turkiska gränsen talar nordkirmanchidialekten, som med områdets namn kallas bahdinan (80 procent av Turkiets kurder talar också denna dialekt). Familjen är samtidigt religiös ledare för nakshibendisekten, som kommer från sufismen. Det finns inga moskéer i deras byar. Talabanis folk lever vid gränsen till Iran och i södra delen av irakiska Kurdistan. Deras dialekt är sydkirmanchi, som med områdets namn även kallas sorani. Han är också qadirisektens ledare. I deras byar finns däremot moskéer. Skillnaden i dialekt och religiös tillhörighet hjälper ledarna att kontrollera sina respektive områden, men konflikten dem emellan kan ej ledas tillbaka till denna faktor. Ibland har de kämpat tillsammans och ibland mot varandra, ibland tillsammans med Iraks ibland tillsammans med Irans regering. Så fortsätter det än i dag. De flesta säger, att Barzanifamiljen har en mer stabil linje. Den söker inte någon konflikt med Turkiet. Orsaken är, att den har en gräns mot detta land och behöver ett skydd på dess territorium. Talabani har gräns mot Iran och har därför bättre relationer till detta land och Syrien.


Efter Mahabatrepublikens fall var det under lång tid lugnt i det iranska Kurdistan. När Khomeini1979 grep makten, tog kurderna över förvaltningen i den iranska Kurdistanprovinsen. De angreps då av iranska trupper. Staden Mahabat tömdes på kurder, som drog sig upp i bergen och inledde ett gerillakrig med en armé på omkring 30 000 man. Den 22 september 1980 anföll irakiskt stridsflyg Teheran, och det var upptakten till ett krig mellan de båda länderna, vilket pågick i åtta år och var Amerikas svar på den islamska revolutionen, som nationaliserade oljan. Båda sidors kurder hoppades vinna på kriget, men de kunde ej enas. I stället fick de hjälp av respektive fiendeland. Samtidigt fortsatte konflikten dem emellan, och en liten grupp i Iran, vilken kallar sig själv Komala, angrep Iranska kurdiska demokratiska partiet. De rivaliserande rörelserna mördade tusentals av varandras medlemmar. Det sistnämnda partiets generalsekreterare var professor Ghassemlou, som var en framträdande intellektuell. Irans underrättelsetjänst mördade honom den 13 juli 1989 i Wien. Sedan dödades partiets nye generalsekreterare, Europaansvarige och Tysklandsansvarige i Berlin den 17 augusti 1992. Sådana händelser har naturligtvis försvagat partiet alltför mycket, men det hade vid denna tid redan förlorat de territorier det kontrollerade. Nu hör man inte längre talas om någon militär eller politisk kurdisk verksamhet i Iran. Det sägs, att flere personer ur den tyska underrättelsen bistod den iranska vid dåden. Irans viktigaste handelspartner i Europa är BRD.


I Turkiet hände i de kurdiska områdena efter år 1938 nästan ingenting. Det var på det hela taget lugnt. Den turkisk-ottomanska staten började att förtrycka kurderna under 1800-talet, men erkände alltid deras identitet som kurder. Den nya turkiska republiken erkände dem inte som kurder utan försökte att identifiera dem som turkar, försökte på något sätt att assimilera dem, men enligt författaren till denna artikel kan man inte kalla det en verklig assimiliationspolitik.


Orsaken är, att också republiken fortsatte att styra kurderna med hjälp av kurdiska storgodsägare och deras religiösa ledare. Det var nämligen det lättaste sättet att styra dem, eftersom de varit vana vid detta under sin historia. Staten krossade bara dem som försökte göra uppror men ville stå på god fot med de övriga och genomförde aldrig några jordreformer för att demokratisera landet. Kurderna levde liksom tidigare i sin egen värld. De träffade den turkiska staten bara när de var i armén, eller när de ställdes inför turkisk domstol.


I Turkiet utvecklades kapitalismen obalanserat, vilket är dess natur. Väster om Turkiet påminner kapitalismens historia mer om sin framväxt i sitt första område, Norditalien. Längst och starkast bevarades de feodala lämningarna i Kurdistan. Kapitalismen växte på den turkiska landsbygden fram på samma sätt som i Preussen, det vill säga storgodsägarna blev kapitalister utan att landet demokratiserades och utan jordreformer på landsbygden. Den kurdiska nationalismen i borgerlig 1800-talsbemärkelse kom därför att slå rot först under medlet av 1960-talet.
Den nya kurdiska rörelsen har två källor. Den första var Barzanis uppror i norra Irak (södra Kurdistan), vilken har påverkat kurdernas kamp förhållandevis kraftigt, men mest vanliga bönder, religiösa ledare och en del godsägare, framför allt traditionellt tänkande kurder. Det irakiska kurdiska demokratiska partiet (KDP) bildades i hemlighet en kontaktgrupp i Turkiet 1961. Dess uppgift var bara att skapa stöd för partiets kamp i Irak. 1965 bildades av turkiska KDP ?(Advokaten F. Bucak var dess förste sekreterare, men han mördades året därpå i det turkiska Kurdistan. Ny sekreterare blev Sait Elci.) 1969 bildade läkaren Sait Kirmizitoprak en hemlig vänsterfraktion inom turkiska KDP i norra Irak. Han mördade Sait Elci i norra Irak. Barzani tvingades rädda Kirmizitoprak och flere av dennes kamrater. Barzani avrättade Kirmizitoprak och två av hans kamrater.Den turkiska underrättelsetjänsten blandade sig i processen.Det uppstod nu ett perfekt klimat för provokationer mot kurderna. Ur denna händelse utvecklades en stor konflikt mellan kurdiska grupper och en grupp turkiska kurder och Barzani.


Kurdiska demokratiska partiet finns fortfarande i Turkiet men är obetydligt. Ur detta parti utvecklades 1977 Kurdiska nationella befrielserörelsen (KUK). Det blev den ledande bondeorganisationen. Först angreps de 1979-1980 av PKK. Senare greps flere tusen av dem av den turkiska militärjuntan. I landsflykten splittrades de i fem till sex grupper.
Den andra inspirationskällan var den turkiska vänsterrörelsen och den internationella vänsterns kamp, bland annat på Kuba och i Vietnam. De hämtade också idéer från Sovjetunionen och Kina. Efter 1961 fick Turkiet sin mest demokratiska författning. Det medförde bland annat, att Turkiska arbetarepartiet bildades av fackliga ledare och intellektuella. Det var det första legala turkiska parti som erkände kurdernas rättigheter och började att försvara och kämpa för deras sak. De visade stor sympati för detta parti och bildade en grupp inom det. Många kurdiska föreningar och partier har efter 1970-talet uppstått ur detta parti. Mest känt är K Burkays parti, TKSP, vars medlemmar mestadels var intellektuella. Det finns kvar i exil och i viss mån i Turkiet. En känd förening ur partiet är DDKD, en annan DDKO med flera. Ur dem bildades senare i 13-14 grupper. Utanför dessa bildades under 1970-talet PKK, men det är ej det parti man i dag talar om. Det PKK som här nämns var arvtagare till Kirmizitopraks vänsterfraktion inom KDP. Ideologiskt påminde det om det ovan nämnda TKSP och var nästan lika stort. Båda var prosovjetiska och de största grupperna efter KUK. PKK krossades efter militärjuntans makttillträde. 1980 ändrades namnet till PPKK. Det saknar i dag praktisk betydelse. Det PKK som vi i dag känner bildades 1978 och kom genast i konflikt med alla kurdiska och turkiska vänstergrupper. På grund av dessa motsättningar har många mördats. Efter militärkuppen flydde deras ledare till Damaskus och organiserade sig där. I augusti 1984 inledde de en väpnad kamp i Turkiet.


Kurdiskan är släkt med persiskan, baluchiskan, tadjikiskan och pashtun i Afghanistan. Det finns i den fyra stora dialekter samt flera andra dialekter och underdialekter. Mellan dem finns betydande skillnader. De flesta kurder talar kirmanchidialekten. Den andra stora dialekten är gurani, som talas i Iran och Irak. Den tredje största är luri, som talas i Kirmansahtrakten i Iran. Den fjärde största är zazaki, eller dimli, som talas av 20 procent av Turkiets kurder, vilket motsvarar cirka tre miljoner människor. Zazaki och gurani skiljer sig mycket från andra kurdiska dialekter. Inom hela språket har sydkirmachin utvecklats mest, särskilt i skriftligt hänseende. Kurder skriver på det arabiska, kyrilliska och latinska alfabetet. Dessutom finns många kurdiska intellektuella i det forna Sovjetunionen.


Det finns inte någon verklig statistik, men enligt amerikanska och ryska källor uppgår kurderna i Turkiet till omkring 20 procent av befolkningen. Det motsvarar 13-15 miljoner mänskor . I Irak utgör de cirka 15 procent (3,5 miljoner), i Iran bildar de 5-6 procent av befolkningen (omkring 4 miljoner). I Syrien utgör de 8 procent, vilket motsvarar cirka en miljon personer, och i nuvarande Armenien och Ajerbajdjan (i det före detta Sovjetunionen) bor tillsammans omkring 500 000 kurder.I hela regionen bor cirka 22 miljoner. Kurderna själva försöker att överdriva denna siffra, medan andra försöker att reducera den. De flesta kurder är sunniter. Dessuom finns shiiter och yezidier. De senare har behållit kurdernas gamla religion. Före islam var kurderna en del av en dualistisk zoroastriansk kultur som övriga iranier. Enligt denna kosmologi var livet en kamp mellan Ahura Mazda (den vise skaparen) och Ahriman (den destruktiva djävulen). Ahura Mazda var alltid god.


Den kurdiska rörelsens väg påverkas av tre händelser. Den första är militärkuppen i Turkiet 1980. Den stoppade den demokratiska processen även i Kurdistan, banade väg för och provocerade fram en väpnad kamp. Militaristiska och högerextremistiska grupperingar, som har makten i statsapparaten, har utnyttjat denna spänning i avsikt att behålla makten. De vill därför inte att striderna skall upphöra men vill ha kontroll över dem. Det andra sätt de utnyttjade den väpnade kampen på, var att legitimera sina operationer i det turkiska Kurdistan och förändra hela den demografiska situationen i området. Redan har fyra till fem mijoner kurder flytt till västra Turkiet. Denna situation förstör kurdernas och turkarnas moral, och det utvecklas inga institutioner i Kurdistan. Tvärtom bildas turkiska fundamentalistiska rörelser och ett fascistiskt parti.


I den processen har utländska makter som Syrien, Iran, Grekland och även Ryssland blandat sig . Därför har det blivit förhållandevis svårt för de turkiska makthavarna att kontrollera striderna i Kurdistan. De delade det turkiska Kurdistan i tre teoretiska zoner. Den första zonen utgörs av kurder som försvarar sin starka identitet och lever nära gränsen till Iran och Irak. Den andra består av kurder som befinner sig mitt emellan. Den tredje zonen utgörs av kurder som står turkarna nära och är tämligen assimilerade. Maktens militära och politiska strategi lokaliserar kurdernas väpnade kamp i den första zonen och hindrar deras organisationer från att verka i stora städer. Om de kurdiska upproren bara begränsas till gränstrakterna och bergen gör detta ingenting, utan det uppmuntrar bara de turkiska nationalisterna och får dem att utbilda sig militärt. Militarister och extremhöger kan därigenom behålla sin makt. Det kostar naturligtvis en hel del, men de räknar med att om kurderna får ett riktigt nationellt medvetande, kostar det ännu mer. Dessutom legitimerar denna politik utgifterna för den stora försvarsmakten.


Turkiet köper, liksom sina grannar, mycket vapen. Regeringen vet, att de behövs för att i folkets ögon legitimera kampen mot PKK, men de förbereder sig i själva verket för ett stort krig i hela Mellanösternregionen och Kaukasus. Man kan säga, att de lyckas ganska bra trots främmande makters inblandning i processen. I kampen mellan PKK och Turkiet åren 1984-1997 totalt dödades nästan 28 000 mäninskor, men bara en sjundedel av dem på regeringsidan. Samtidigt är det så, att om man tittar på statistiken ,dödas fem gånger så många i arbetsplatsolyckor, fyra gånger så många i trafikolyckor och tre gånger så många på grund av vanliga mord. Det är mycket konkret bevisat, att PKKs väpnade kamp inte påverkar folkets vilja till fred. Turkiet är redan ett våldssamhälle, och PKKs våld blir i relation till detta ganska obetydligt. Om PKK kunde orsaka ett större antal dödade än vad som årligen omkommer i trafikolyckor, kanske de flesta mänskor i landet skulle börja tänka. Nu ökar de bara den turkiska chauvinismen och föder antidemokratiska krafter. Naturligtvis är det inte till någon fördel för kurderna och inte heller för turkiska demokrater. Kurderna måste därför börja tänka ut hur man skall kunna börja en fredlig kamp. Den politiska konjunkturen bestämmer kampens villkor.


De kristna kunde ej ta upp en väpnad kamp mot romarna. Spartakusupproret slogs snart ned år 72 f Kr, och det var under romarrikets starkaste tid. Därför talade de kristna om fred.


En händelse som också har påverkat kurdernas kamp är kriget mellan Iran och Irak, och det faktum att kriget ej på något sätt tjänade kurdernas intressen. Deras drömmar krossades, och de råkade i stället i konflikt med varandra. Denna konflikt, speciellt i Irak och Iran, fortsätter ännu.


Den tredje händelsen var USAs operation mot Irak under Gulfkriget och därefter bildandet av en "skyddszon" för kurder längs den 36:e breddgraden. I verkligheten vill Amerika inte få bort Saddam utan bara begränsa hans styrka. Han var en utjämnande faktor och kurderna en militär potential, som amerikanerna tänkte utnyttja för sina syften. På grund av amerikanernas omsorg om oljekällornas säkerhet får ingen av de rivaliserande makterna i området bli starkare än den andra. De försökte först att skapa en autonom kurdisk stat under turkiskt beskydd i norra Irak, det vill säga området skulle tillfalla Turkiet. Särskilt den turkiska militären ville emellertid ej detta. Om turkarna skulle godta det amerikanska förslaget, kunde det nämligen leda till en bottenlös konflikt mellan alla länder i regionen, undantaget Israel, och USA skulle ha fått fullkomlig kontroll över Turkiet.


Därefter försökte amerikanerna koppla ihop Berzanis och Talabanis partier (KDP och PUK) och bilda en självstyrande kurdisk stat utom Saddams kontroll. Turkiet var Amerikas allierade och bästa vän i Mellanöstern, men ville inte se några sådana processer. Det kunde nämligen bli ett farligt exempel för dess kurder. Inte heller Irak, Iran och Syrien ansåg det vara någon god tanke. Från och med 1992 har de tre ländernas utrikesministrar därför fört samtal i Ankara, om hur man skall kunna förhindra denna process. Och detta trots sina inbördes konflikter.


PKK började 1983 att anlägga militära stödjepunkter nära den turkiska gränsen (på Barzanis territorium) för att kunna slå mot Turkiet. Syriens president påverkade Barzani att nå en överenskommelse med med PKK, men turkarna har straffat honom därför. Förbindelsen mellan dem är bruten efter turkarnas anfall mot Barzani. PKKs ideologiska och politiska angrepp på denne har givit upphov till fiendskap mellan de två. Från och med 1984 har Turkiet börjat militära operationer mot PKK i norra Irak. PKK sökte och fick stöd av Talabani..


När kriget mellan Iran och Irak upphörde, vände Saddam sig mot kurderna för att straffa kurderna, eftersom de fick hjälp av Iran. Det skapade panik bland kurder i området, varför de flydde till gränsländerna. PKK kunde erövra deras vapen samt en del av deras baser. Enligt turkiska källor och PUKs källor har Saddam och PKK slutit en hemlig överenskommelse och på något sätt garanterades det senares existens i området. Vid den tiden genomförde Saddam gasanfall mot kurder. Teknologin hämtade han från Tyskland. Dessa attacker återupprepades efter Golfkriget. USA tillät Iraks helikoptrar att utföra angreppen, och Saddam återupptog dem. Den 5 april 1991 kom hundratusentals kurder till Turkiet. Västmakterna tillsammans med Turkiet hjälpte dem. Strax därefter skapades skyddszonen vid 36:e breddgraden. En slagstyrka bestående av amerikanska, brittiska, franska och turkiska förband upprättades. Turkiet var emot det men godtog ett etablerat faktum för att kunna behålla kontrollen över processen. Händelser som dessa stärkte PKKs ställning, eftersom de andra kurderna i området kraftigt försvagades.


Från och med 1991 har kurdiska ledare som Barzani och Tallabani kontaktats av Turkiet, som givit dem diplomatpass för att de skall kunna resa. Följande år angrep deras styrkor PKK, och turkarna ryckte in i området med 15 000 man. PKK i sin tur erkände det kurdiska parlamentets legitimitet och lovade kurderna i Irak att ej provocera Turkiet och avlägsna sina trupper från gränsen. Löftet hölls emellertid bara under ett år. 1994 försökte Mitterand att ena KDPs och PUKs trupper och bilda en kurdisk armé. Turkiet motsatte sig emellertid detta och gäckade därmed den franske presidentens planer. Något senare utbröt krig mellan KDP och PUK. Det avbröt kurdernas statsprocess, som inleddes 1992. USA pressade dem samma år till vapenvila och startade 1995 Dublinprocessen i avsikt att inleda den på nytt. Turkiet deltog motvilligt i denna.


I mars samma år inledde Turkiet sin dittills största militära operation i Irak med mer än 35 000 man. Den förmenta orsaken var att angripa PKKs baser. I själva verket var det en demonstration mot Iran och Syrien. Den riktade sig också mot västmakterna.Själva operationen kan också ses som ett utpressningsförsök mot det allierade USA eftersom Turkiet i eget intresse vill försvaga embargot mot Irak.Operationen inverkade även på FN:s säkerhetsråd som den 25 mars beslutade om vissa lättnader i embargot mot Irak.Genom denna operation visade Turkiet, att det lätt kan inta Mosul och kontrollera alla vägar mellan Iran och Syrien som går igenom norra Irak. Efter Turkiets anfall har PKK ånyo angripit Barzanis trupper.


I början av 1997 angrep PKK på nytt KDP för att kunna behålla makten över en stor del av norra Irak. I Turkiets ögon innebär PKKs inflytande i området, att Syrien och Iran har samma ställning där, eftersom de står i förbund med denna organisation och Talabanis PUK. När KDP och PUK bekrigade varandra, tågade den iranska armén in och efterlämnade vid tillbakadragandet alla sina tunga vapen till PUK. Det tvingade KDP att be Saddam om hjälp.
Naturligtvis påverkar Irans och Syriens politik också Turkiet, som för att stärka sin ställning och bryta deras makt i maj 1997 marscherade in i norra Irak med mer än 40 000 man.Efter en tid drog man tillbaks sina styrkor men i mitten av september slog man till igen.Nu är man i full färd med att upprätta en s.k. militär skyddszon.Denna skyddzon sträcker sig minst tre kilometer in på irakiskt territorium.Dess armé utför fortfarande operationer där.
På den politiska scenen bekämpar kurderna varandra, men i verkligheten pågår en kamp mellan grannar, och alla har de sina kurder. USA har startat detta kaos för att åstadkomma nya oroshärdar. Folken i Mellersta östern behöver varandra. Amerikernas embargo har förstört handeln mellan dem. De talar om att bistå kurderna, men i själva verket är embargot ett slag också mot dem. USA talar om vikten av att straffa Saddam, som tidigare var deras bästa vän. Ökande fattigdom leder också till konflikter mellan kurderna. Om Amerika inte bromsade, vore kurderna beredda att samarbeta med Irak och skapa fred i hela regionen.


Turkiets militära operationer har alstrat en svart ekonomisk faktor, bland annat i form av narkotikahandel, vapenhandel, mutor och så vidare. Om det blir fred, förlorar bägge sidornas väpnade grupper, inklusive deras ledare, sin roll på den politiska arenan. Därför talar de om fred i allmänhet men i sin retorik provocerar de fram krig, och hävdar att de bara kan uppnå en vinst med hjälp av ett sådant. Det finns många konkreta bevis för att så är fallet. Å andra sidan förlorar den civila industrin mycket på militära operationer, därför att ökande fattigdom och ojämn fördelning av bruttonationalprodukten leder till minskande marknader. Också en stor del av boskapsskötseln blir lidande. Inkomstklyftorna ökar bara försäljningen av lyxvaror. Destabiliseringen i området utgör också en ökande fara för västvärldens civila industrier, eftersom den förstör deras kontakter med Centralasien.


Några personer med felaktiga analyser hävdar, att alla problem skulle försvinna, om Turkiet droge tillbaka sina trupper ur det turkiska Kurdistan eller förhandlade med någon kurdisk partner. Naturligtvis förtrycker armén det kurdiska folket. Om Turkiet droge tillbaka sina trupper, vem skulle emellertid då fylla det tomrum som uppstår? Landet har 80 000 beväpnade kurder på sin sida; tio gånger så många kämpar mot det. Det finns ingen kurdisk organiserad folklig makt som kan göra det. Följden bleve, att alla intresserade makter ginge in i området. Det skulle uppstå ett kaos, som finge händelserna i det före detta Jugoslavien att förblekna vid en jämförelse. Det är naturligtvis ett omöjligt scenario i dagens situation. "Kriget är politikens fortsättning med andra medel", skrev den preussiske krigsteoretikern Carl von Clausewitz. "Varje fältslag är som en prutning på priset inom handeln", noterade han likaledes. Det måste också sägas att kurderna själva inte för någon direkt stabil och långsiktig politik som kan sägas ligga i det kurdiska folkets eget intresse.Dessutom finns det ingen kurdisk militär makt som är tillräcklig stark och enad för kunna förhandla med den turkiska regeringen och tvinga den till fred.


Tyvärr finns i dag inte några riktigt organiserade demokratiska folkrörelser i Turkiet, på grund av att de har slagists sönder av militären. De har emellertid en stor potential. Även en del statliga ämbetsmän på hög nivå är intresserade av en demokratisk och fredlig utveckling i landet. Därför kan Europas demokratiska krafter tvinga Turkiets politiker först till att skriva en ny författning, som garanterar en maktfördelning i Montesquieus anda, speciellt beträffande den dömande makten. Det räcker emellertid inte. I praktiken finns andra mörka ekonomiska och politiska krafter, som kan angripa i synnerhet domarna och kan muta så gott som alla statstjänstemän. Därför måste den svarta ekonomin förintas och organ som polis och underrättelsetjänst rensas från högerextremister.


Politiska partier måste tvingas att demokratisera sig själva för att det demokratiska och parlamentariska systemet skall få någon mening. Det är bara dumt att tro, att problemen skulle lösas om staten decentraliserades. Det vore omöjligt i dagens läge och med tanke på landets historia. Om man gjorde det sönderfaller hela Turkiet. Det skulle uppstå ett stort kaos.


Vad som bör göras är att ge mer makt åt demokratiskt valda kommunfullmäktige och den lokala förvaltningen samt demokratisera deras funktioner och relationer till den centrala myndigheten. Naturligtvis har kurderna sin rätt att själva bestämma sitt öde. I dagens situation är de bäst hjälpta av att hela Turkiet demokratiseras, samtidigt som alla kurdiska grupper och partier tillförsäkras rätten att själva uttrycka sin åsikt. Det måste också skapas garantier för deras språk och kultur. Då skulle det politiska klimatet förmänskligas och de skulle med större lugn kunna avgöra sin framtid. Lyckas detta, vore det inledningen till en bättre framtid för både Turkiet och världens demokrater.
Stockholm den 29 september 1997


Yusuf Küpeli


 

 

LITTERATUR:


böcker:


Herodotos,Herodot Tarihi,1983 Ankara
Minorsky,Kurtler,1977 Istanbul
Nikitin Bazil,Kurtler,1976-1978 Istanbul
Ksenophon,Anabasis,1984 Istanbul
Bitlisi Serefhan,Serefname,1990 istanbul
Zeki M Emin,Kurdistan Tarihi,1977 Istanbul
Rambaut L,Cagdas Kurdistan Tarihi,1975 Istanbul
Halfin,19.YY da Kurdistan Uzerine Mucadele,1976 Istanbul
Ghassemlou A Rahman,Kurdistan and the Kurds
Ghassemlou A Rahman,Kendal,Roosvelt A,Vanli I Serif,Nazdar Mustafa,People Withaut a Country ,
Kurds and Kurdistan,1980 London
Aegleton William,Mahabat Kurt Cumhuriyeti 1946,1976 Istanbul
Dersimi M Nuri,Kurdistan Tarihinde Dersim,1952 Halep
El Munadil,Irak Kurt Hareketi ve Irak Komunist Partisi,1976 Istanbul
Schimith D Adams,Barzaniyle Konusmalar,1977 Istanbul
Schimith D Adams,Kurt Demokrat Partisi,1977 Istanbul
Utrikespolitiska Institutet,länder Fickformat nr 909 Irak,1986 Stockholm
Nationalencyklopedin (20 band),band 9,13,15,18,1986-1996 Göteborg
Sasuni Garo,Kurt Ulusal Hareketleri ve 15. YY dan Gunumuze Ermeni Kurt Iliskileri,1992 Istanbul
Göldas Ismail,Kurdistan Teali Cemiyeti,1991 Istanbul
Aytar Osman,Hamidiye Alaylarindan Köy Koruculuguna,1992 Istanbul
Burkay Kemal,Gecmisten Bugune Kurtler ve Kurdistan,1992 Istanbul
Asan Aziz,Seyh Sait Ayaklanmasi,1991 Istanbul
Mumcu Ugur,Kurt-Islam Ayaklanmasi 1919-1925,1991 Ankara
Dr Kivilcimli Hikmet,Ihtiyat Kuvvet:Milliyet ( Sark),Turkiet ? och (1970 talet ?) Stockholm
Karaca Emin,Agri Eteklerindeki Ates,1991 Istanbul
Proffessor Mihoyan X Sakire,Iki Dunya Savasi Arasinda Irak da KurtSorunu,1990 Uppsala
Balli Rafet, Kurt Dosyasi,1993 Istanbul
Nesimi Abidin,Yillarin Icinden,1997 Istanbul
Bulut Faik,Turkiye de Kurt Isyanlari,1991 Istanbul
Proffessor Shaw Stanford,Osmanli Imparatorlugu ve Modern Turkiye,1982 Istanbul
Yerasimos Stefanos,Azgelismislik Surecinde Turkiye,1980 Istanbul
Avcioglu Dogan,Turklerin Tarihi 4,5,1982 Istanbul
Hassan Umit,Berktay Halil,Ödekan Ayla,Turkiye Tarihi 1,1987 Istanbul
Selek Sabahattin,Milli Mucadele 1,2,1982 Istanbul
Mesut Ahmet,Ingiliz Belgelerinde Kurdistan 1918-1958,1992 Istanbul
Ulubelen Erol,Ingiliz Gizli Belgelerinde Turkiye, 1982 Istanbul
Proffessor Akgunduz Ahmet, Guneydogu Meselesi ve Cözum Yollari, 1996 Istanbul
Bamko, Irak Kurdistani Devrimi Uzerine Bazi Gercekler, ? (1980 talet)


artiklar:


Kupeli Yusuf, Vad Gör Turkiet i Irak?, Ny Tid, 12 05 1995 Helsingfors
Kupeli Yusuf, Skjut först fråga sedan, Ny Tid, 14 06 1996 Helsingfors
Kupeli Yusuf, Turkiet Till Attack, Kommentar 2/1995, Stockholm
Kupeli Yusuf, Den Dollarluktande Madonna i Turkiet, Svartvitt 2/1996 Stockholm
Kupeli Yusuf, Turkiet-ett helvete i Paradiset, Kurdistan 1/1997, Stockholm
Kupeli Yusuf, Ett helvete att bo i paradiset, Ny Tid, 24 01 1997 Helsingfors
Dr Turan Ömer, Doc Nakib Mahir, Özmen Hasan, Bengio Ofra, Doc Özdemir Hikmet, Doc Özdag Umit, Doc Kirisci Kemal, Proffessor Baram Amatzia, Proffessor Berzenci Sait, Avrasya Dosyasi 1/1996, Ankara
1980 och 1990 talets turkiska och kurdiska tidningar. Kurder-specielt PKK-publicerar sig vanligen på turkiska.
Stockholm den 29 september 1997


 

http://www.sinbad.nu/